Magda

att leva med mig kan då inte vara tråkigt.
plötsligt fick jag nämligen ett infall och ville gå ut.
så mamma följde med mig och i rask takt gick vi de 4,4 kilometrarna till donken (tänk då på att vi gick samma väg hem också).
bara så ni vet - i vanliga fall hade jag aldrig gått en sån absurd sträcka.

på vägen dit såg vi folk som satt och käkade på någon restaurang.
under tiden vi gick kollade folk på mig och mamma nästan hela tiden, liksom "do i have something in my face ?" , men jag är ganska van.
på den där restaurangen satt dock en liten flintis man som riktigt råglodde och log.

magda: ska jag vinka?
mamma: neej.
magda: jo, jag vinkar ! *vink*
och han vinkade tillbaka, helt överlycklig.

sen käkade vi på donken och det tog ju ett ååår innan cheeseburgaren var klar.
dessutom smakade den för mycket råvaror.
stripsen var dock goda.

iaf.

på vägen hem såg vi en container.
men inte vilken container som helst, den brann.
känner ni dramatiken ?

magda: men.. ska det vara sådär ?
mamma: jag vet inte..
magda: men ring brandkåren då. vi kan ju inte lämna det sådär.
mamma: vad har dom för nummer ? 911 ?
magda (dog lite grann): nej.. mamma.. 112.

jag var som ett litet barn när de kom.
när jag var liten ville jag ju gifta mig med en brandman för att de hade så snygga kroppar, men inte de här snubbarna.
usch, nej, medelålders tjocka gubbar.

när vi ringde brandkåren så kom någon som tyckte att hon var sin hunds mamma.
hon har nog fått det där lite om bakfoten.

efter det gick vi sträckan rakt hem.
mamma ger uttryck åt sina frustrationer och skriker: SKJUT MIG NÅGON.
sen tänkte hon efter var vi bor (invandrartätt), såg sig omkring panikslagen och skrek: NEJ JAG SKOJJADE BARA !!!

som vanligt hörde hon på mitt skratt att hon hamnar i bloggen.